Aaaargh, tiden går så fort!

Har vänner som inom kort kommer bli, eller har blivit pappor... Härligt! Man fattar inte vad man ställt till med förrän den lille/a ligger där på mammas mage och bara är. Så vackert! Så ofattbart! Själv var jag i något typ av lyckorus i 3-4 timmar efter förlossningen innan jag ens lyckades tänka någorlunda klart. De 2 veckor man så snällt tillges hemma med sina älskade går väldigt fort!

Man skojar vänligt med sköterskorna om det inte finns någon handbok eller bruksanvisning till den "här" och slafsar ihop något som ska likna en blöja. -Är hon nöjd? mätt? sover hon? Man kan inte få nog av att titta på knyttet. SÅÅÅ vackert!

Min Tova är 4½ nu, och för tillfället blandas det och ges friskt. Ena dagen är man favoriten, andra är det trotsen som tagit över henne som något virus hämtat från någon "Blockbuster"-film och ALLT, jag menar ALLT ska vara tvärtom, och det vänder oftast på bara några sekunder...

Det ingår, jag vet... och det är trots allt myset och alla härliga frågor, meningar och upptåg man lever på! Känslan "att uppfostra" är härlig. Här har man chansen att lägga grunden till en härlig människa. Man ororar sig mycket inför tonåren etc, men jag tror att om bägge föräldrar funnits med hela vägen och man ej haft barnen i för korta koppel (ni förstår vad jag menar) så har man gett dem en grund att stå på och de kan själva börja forma sin framtid utan större utsvävningar.

Mycket barnsnack, men det är trots allt aktuellt i 14 år till :o)