Deprimerande...

"Gräsänkling" i kväll... tråkigt. Hade behövt sitta och prata ikväll. Orkar inte ta tag i mitt CV, mitt personliga brev och allt det där tjafset! Dagarna bara tickar iväg och jag får inte gjort något vettigt! (mer än att "fixa och dona" med diverse renoveringsjobb hemma).

Känner att jag går och väntar på att få resultat ifrån de utbildningar jag sökt till hösten innan jag kan koncentrera mig på allt det andra. Fastighetsakademin eller IT-utbildning i Trollhättan? Saknar min hemstad väldigt mycket från och till. Att kunna hänga på samma ställe och träffa samma polare till exempel... Backstage ska tydligen vara bra, lite som Rockbaren i Gbg.

Vad gör jag om jag inte kommer in på någon utbildning? Har ingen lust att söka jobb = har inga kvalifikationer ju! Montör... "riktig arbetare"? So f***ing what? Kommer inte kunna få andra jobb än lagerarbetare eller liknande i alla fall... Kul, verkligen.

Önskar att livet kunde vara mer som en sitcom för tillfället. 2 and a half men t.ex, som är favoriten just nu. Grymt bra!!! Har sett hela säsong 1, 2 och 3 nu (ja, jag har ju tiden!). Och ibland önskar man att man kunde leverera några one-liners och köra extrem ironi - skratta lite och så var allting bra igen liksom. Önskar att jag kunde driva mer med min nuvarande situation t.ex. Men den är bara för deprimerande för tillfället. Suck.

Dags att pussa på en snarkande Tova och för några avsnitt ur 2½ men, säsong 4 nu.

På riktigt...

I morgon är jag hemma med full lön från Volvo på "riktigt" för första gången... Veckan som gått skulle vi ändå ha varit lediga. Känns... inte speciellt konstigt, ännu. Det konstigaste är väl att det inte längre riktigt finns några veckodagar och att man kan göra lite som man vill liksom.

Är kanske lite märkligt att man inte fått större panik över att vara utan jobb, men allt detta känns så overkligt (att få gå ifrån ett företag, som så sent som för 2 år sedan hade det bästa året i företagets historia!!!!!) så man går liksom bara och är än så länge. Jag hoppas att jag blir antagen på någon av de utbildningar jag sökt, för jag tror verkligen att jag skulle prestera bättre i skolan nu än för 12 år sedan... för så länge har jag jobbat inom bilindustrin! Får faktiskt känna mig tämligen stolt över att ha haft 1 poäng ifrån 1.3 på Högskoleprovet efter så många år utan att ha använt hjärnan. Mkt bra resultat i mina mått mätt. Vid midsommar kommer inte bara skatteåterbäringen utan även resultatet från i alla fall en utbildning jag sökt... Håller tummarna.

Har i alla fall lagt klart golvlisterna i Tova's rum, blev väldigt bra! Fick ta till smyglist längst ned mot golvet då jag 1) slarvat med avståndet till väggen (duuuuuhh!) och även 2) golvet är ojämnt (dvs betonggolvet!) och det är inte snyggt med för stora "hål" mellan list och golv. Införskaffar nya arbetsbyxor med knäskydd när lönen dimper ned, då jag fått väääääldigt ont i knäskålarna efter allt krypande. Fler golv eller lister läggs säkerligen under min kvarvarande livstid så ;o)

Tomgång

Är det såhär? Hamnar man i något sorts vakuum när man inte längre behöver gå till ett jobb, men ändå har full betalning? Alltså... varför ska jag anstränga mig om jag ändå har det precis som förut? Jag borde ju egentligen plugga på som fan vad det gäller sökning av jobb, hur jag blir den rätte personen för de jobb jag söker - men... Kanske borde jag också få klart de projekt jag faktiskt har i huvudet på morgnarna när jag går upp, så att jag slipper ha ångest över att inte ens klara av dem?

Nä... i morgon är det ett tag i kragen som behövs! Välstädad lägenhet, hårdrock ur högtalarna och sätta golvlister i Tova's rum som gäller! Och handling också ja... tvätta kl. 1... måla fönsterkarmar? hämta Tova?..... Planering och strukturering verkar vara först på schemat i morgon.

Fick mitt betyg från Lastvagnar skickat med posten idag... Min senaste chef lyckades benämna mig med Anders (trots att han fick till mitt personnummer rätt i början) och det känns ju lite B... när han ändå fick iväg betyget med rätt adress och allt. Ja, kanske personifierar det honom mer än det gör mig irriterad över att behöva ta tag i det själv för att få det rätt? Lite pinsamt i alla fall.

Den allra sista lastbilen jag byggt på?:

Segt...

Långsam start idag... känner inte direkt någon panik för att inte jobba på ett tag nu. Borde man kanske? Äh, varför sitta och söka skitjobb när det är just ett skitjobb man inte vill ha ännu en gång? Tänkte, i ärlighetens namn, försöka få tag i något som faktiskt ger mig något mer än just ett jobb att gå till.

Kändes lite surt att behöva lämna in passerkort och hela paketet på jobbet i fredags, när man ändå är anställd, i mitt fall, till 4 augusti. Man har ingen chans att ta ett besök till avdelningen för att säga hej eller så. Trist. Kanske bra? Snurrigt värre, mycket känslor som går av och an hela tiden. Vete fan ärligt talat, men det är inte så lätt att bara glömma bort folk man jobbat med i nästan 9 år!

aja... life goes on!

Det var bättre förr...

Jaha... var ute igår, Sticky Fingers och såg SPARZANZA och DIA PSALMA. Bra skit! Dracks en del öl också vilket kroppen inte verkade förstå förrän i morse... öööhhh.... Mia och Tova gick ut på picknick med kära grannar och jag - eh - soooov... ZZZzzzz.... sov tills Mia ringde och väckte mig vid 14.30 typ. Pinsamt - jag börjar bli gammal!

Kom igen, inte fan tänkte man förr: "shit, var i alla fall ute till 04.00, cooolt!" eller: "nä, får nog ta en vatten emellan också, så jag inte blir fööör bakis". Suck. Ja, ja... kom upp i alla fall och nu känns det riktigt bra faktiskt! Lekte lite med Tova och gick ner och köpte lite lördagsgodis som hon kom på att hon inte fått idag, nu sussar hon sött.

Inte tänkt på jobbet alls idag faktiskt. Blir nog inga tankar om det förrän måndag kanske? Tänkte faktiskt ta det soft under resten av maj, för att accelerera så smått i juni och så fort jag vet om jag kommit in att läsa något eller ej, så är det dags att söka jobb på allvar! Skönt. Jäkligt skönt!

Litet klipp från igår som avslutning

EDIT! EDIT! EDIT! EDIT!

ACCEPT återförenade (för vilken gång i ordningen) med NY sångare... min spontana reaktion är: NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!! Som tur är har de i alla fall inte valt en helt annan typ av sångare, som de gjorde 1989, men... kolla här. Tyvärr kommer jag gå och se eländet då de spelar i Göteborg... för det gör de väl?

The last supper...

Jahapp... utstämplat och klart (eller ja... jag sket i allt efter tårtan som alla med gott mod smaskade i sig då halva dagen var gjord, orkade inte...). Massuppsägningar är skit. Alla inblandade, uppsagda som inte, tacklar situationen olika. En del med tårar, en del med hakan uppe. Men de flesta ville nog mest att dagen bara skulle ta slut.

Vissa känner sig illa till mods som kommit in på avdelningar för att ersätta oss som fått gå, men va fan... de är tvingade att gå dit... har vänner som varit i samma situation och den är inte rolig, men vad gör man? Som arbetare på golvet finns bara ett sätt: att rätta sig i ledet. Man står helt hjälplös och tittar på, om än så med åsikter.

Fann detta skrivet inne på en av toaletterna innan jag själv gick ut genom Volvos hårda och kalla snurrgrindar för sista (?) gången.


Självklart vill man själv välja när man ska få gå ifrån något som, ärligt talat, inte skulle vara ett helt ok jobb om det inte vore för den speciella Volvo-andan. Jag pratar inte om "The volvo way" som Leif "beep beep" Johansson uttryckte sig i medgång, utan den gemenskap oss "arbetare" emellan= dåliga skämt, ironi, glädje och värme.

Nä...

En kall öl på balkongen nu och sedan nya tag... är så glad att jag har denna tösen just nu:

Slutet nära...

Jaha... efter att ha haft sitt mest framgångsrika år någonsin 2007, har det gått lite tungt för Volvo Lastvagnar. Detta har gjort att över 75% av den personal som byggt den vinstbringande lastbilen fått se sig om efter nya jobb... Man har delat ut 35 MILJARDER kronor i aktieutdelning under de 5 senaste åren... ger man BORT pengar när företag går dåligt? Tydligen. 2100 montörer är snart 500. Snittålder över 50! Alla anställda på 2000-talet har snart slängts ut. Själv började jag i december 2000.

Är nu i alla fall hemförlovad (hemma med full lön) i 2½ månader innan allvaret börjar. Får inte längre se mitt skåp, mitt omklädningsrum eller mina arbetskamrater. Lite trist. Lite skönt. Blandade känslor som man inte riktigt vet hur man ska ta på. Varför fick jag inte välja själv att lämna företaget? Varför ska jag bli tvingad utanför grindarna och inte längre få känna tryggheten att få försörja min familj bara för att Volvo Lastvagnar inte sålt speciellt många lastbilar det senaste året? Passar inte så stora företag på att spara undan lite pengar inför något knaprare tider? Det gör väl alla? Tydligen inte...

I morgon får jag säga -"hej då!" till alla... -"vi hörs" kommer säkert sägas, men egentligen vet alla att det inte blir så. Tråkigt. Skönt. Konstigt...