The last supper...

Jahapp... utstämplat och klart (eller ja... jag sket i allt efter tårtan som alla med gott mod smaskade i sig då halva dagen var gjord, orkade inte...). Massuppsägningar är skit. Alla inblandade, uppsagda som inte, tacklar situationen olika. En del med tårar, en del med hakan uppe. Men de flesta ville nog mest att dagen bara skulle ta slut.

Vissa känner sig illa till mods som kommit in på avdelningar för att ersätta oss som fått gå, men va fan... de är tvingade att gå dit... har vänner som varit i samma situation och den är inte rolig, men vad gör man? Som arbetare på golvet finns bara ett sätt: att rätta sig i ledet. Man står helt hjälplös och tittar på, om än så med åsikter.

Fann detta skrivet inne på en av toaletterna innan jag själv gick ut genom Volvos hårda och kalla snurrgrindar för sista (?) gången.


Självklart vill man själv välja när man ska få gå ifrån något som, ärligt talat, inte skulle vara ett helt ok jobb om det inte vore för den speciella Volvo-andan. Jag pratar inte om "The volvo way" som Leif "beep beep" Johansson uttryckte sig i medgång, utan den gemenskap oss "arbetare" emellan= dåliga skämt, ironi, glädje och värme.

Nä...

En kall öl på balkongen nu och sedan nya tag... är så glad att jag har denna tösen just nu: